Häromdagen hade jag anledning att besöka min vårdcentral. Klev in i den fula gula korridoren som är lång tyst och trist. Det utrymmet gör att jag krymper ihop och känner mig liten. Går in och känslan av litenhet försvinner.
Kommer fram till receptionen och där står en skylt "åter klockan 10." Blir smått irriterad för 10 ska jag vara hos doktorn, Förstår inte varför min läkartid sammanfaller med klockslaget när personalen återkommer från sin kafferast, Det hinner bli en lång kö till luckan innan de öppnar igen. Nog gnällt om detta. Jag kommer så smånigom in till doktorn och blir väl omhändertagen. Han klämmer på min ömma tumme och konstaterar att den behöver röntgas. Snälle doktorn vill ha lite blodprov av mig och kolla min ämnesomsättning, vitaminer, sänka och en del annat.Trots att jag är rädd för allt vad nålar som ska stickas i mig protesterar jag inte. Jag fascineras av vilken mängd information som vårt blod kan berätta för oss! Mycket av det som vi inte uppfattar och/eller inte kan tolka kan en analys av en liten skvätt blod meddela oss. Vårt röda blod och säkert gäller samma för de blåblodiga kan betraktas som vår översättare, vår samtalspartner med kroppen. Vi människor är fantastiska varelser och vore jag klok skulle jag vårda min kropp bättre med motion, vitamintillsatser äta efter tallriksmodellen och bara käka godis på lördagar eller inte alls.
Det är inget som jag kan leva upp till
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar